Bröllop förr
Ordet bröllop kommer från det fornsvenska ordet bruthlöp/brudlopp, den färd som de nygifta gjorde för att visa upp sig i sin prakt inför bygdens invånare. Brudloppet var en viktig del i parets vigsel. Eftersom det förr inte skrevs några dokument var brudloppet ett viktigt bevis att vigseln hade skett.
Nu för tiden gifter vi oss naturligtvis av kärlek. Så har det inte alltid varit. I det gamla bondesamhället var äktenskapet en praktisk angelägenhet som parets fäder gjorde upp om. Speciellt viktigt var det i de högre samhällsklasserna, där en sammanslagning av gårdarna ökade förmögenheten och därmed också makten.
När en lämplig brud hade hittats gällde det för bonden att övertyga hennes far om det lämpliga med ett bröllop. En "böneman" (t.ex. skomakaren i byn) anlitades för att övertyga den tilltänktas far om den unge mannens förträfflighet. Detta var en uppgörelse som skulle gagna två släkten och många gånger var inte ens det blivande brudparet informerat om vad deras fäder hade bestämt.
I vissa delar av vårt land hölls bröllopet i samband med jul och nyårshelgen, då det var gott om mat. På andra ställen kunde det vara vanligare att hålla bröllopet till påsk, eftersom det var förbjudet att genomföra en vigsel i samband med fastan. Vigslar vid pingst och midsommar blev vanligt på 1900-talet.
Under medeltiden kunde vigseln förrättas av brudens far, som därmed överlämnade sin dotter till den blivande brudgummen. Själva vigselceremonin skedde i brudens hem, och bröllopsfesten i brudgummens hem. Färden dit var det som kallades för brudlopp.
År 1734 erkändes den kyrkliga vigseln som den enda lagliga möjligheten att ingå äktenskap. Brudparet vigdes i samband med högmässan på söndagen. Under 1800-talet förrättades dock de flesta vigslar bland de högre stånden på deras egendomar. Men i slutet av detta sekel blev kyrklig vigsel alltmer vanlig även hos dem, men då på lördagar eftersom man inte ville att vem som helst var närvarande. Detta "tilltag" att undanhålla ett bröllop för gemene man, var inte populärt och istället tillkom seden "brudskådning". Den gick ut på att nyfikna gick till bröllopsgården och ropade att de ville se brudparet och de gav sig inte förrän brudparet hade visat sig för dem. Idag har "brudskådning" ersatts med en bröllopsannons i tidningen.
